nettepuma

Har fibro sen 15 år tillbaka, men nu har jag tröttnat. Tröttnat på alla med fibro som bara gnäller. Det gör fruktansvärt ont och man är trött mm, men saken blir inte bättre av att  tala om det för alla. Man får göra det bästa av situationen och lära sig leva på ett sätt som passar en själv. För det behöver inte alla i ens omgivning höra gnället hela tiden.
Själv klarar jag mig genom att fokusera på mina intressen. Min familj och hundar. Hundarna måste man gå med och det är bara bra .  Att röra på sig behövs. Sambon är undebar sköter mycket av hushålls bestyren , det innebär ju att jag kan ägna mer energi åt familjen. Positiv attityd klarar man sig också på en bit. Vissa dagar tar man i för mycket med vetskapen att man får lida för det, men för psykets skull måste jag göra det så man mår bra psykiskt. Mitt måtto är inget är omöjligt bara lite mera svårt ibland

Hos oss började det med att Matts gick med i facebook för 1 år sedan. För 3 veckor sedan tröttnade jag på att alla tjatade , du måste gå med. Så jag satte mig vi datorn och la upp min profil. Matts tjurade för jag nådde mina vänner snabbare än honom.
Nu har hela helgen gått och vad har vi gjort. Tittat på melodifestivalen, men resten av helgen har vi ägnat åt facebook. Suttit vid varsin dator och chattat med vänner man inte träffat på 15år. Vilket i sig är riktigt roligt, men jag har aldrig låst upp mig så mycket vid datorn som nu.
Facebook är bra men i början så blir det för mycket att ta igen. Har bestämt mig..... måste sprida ut det mera på hela veckan.
Så dags att stänga datorn för idag

Vi hade bestämt att vi skulle ha en helkväll och titta på melodifestivalen. Hade grillat tunna revbenspjäll (dotterns favorit) och gjort sallad mm. Hundarna fick promenad innan det började så vi inte skulle behöva gå med dem mitt i.
Bänkade oss i soffan, var redo för en myskvällen.
 Vi satt där och lyssnade och hade som vanligt olika uppfattning om vilka låtar som var bra. Men vi var rörande ense om en sak. Sista låten Disconnect me skulle gått vidare. Melissa var så besviken.
Ni minns väl hur det är att vara 13 och bli besviken. Som förälder är man ju nästan personligt ansvarig för hur det går i röstningen. Så det där med att fortsätta mysa och titta på film kunde man ju glömma. Dottern rusar in på rummet , sätter sig vid datorn och börjar messa kompisarna , alla lika upprörda.
Själv är jag mest upprörd över att myskvällen fick ett abrupt slut. 

Marsvinet hängde på väggen.

Redigera inlägg

När Melissa var liten hade vi några djurfällar på väggarna. Det var en räv ett vildsvin en grävling och några fler.

Melissa ville veta varför de var där , så vi sa att det var gamla djur som vi tyckt mycket om. Att någon avlivat dem för att de skulle slippa lida.

När hon var 3 år blev min hund Magic sjuk och jag var tvungen att avliva honom. Melissa blev ju jätteledsen, men efter ett par dagar såg jag att hon gick och tittade på väggarna där vi hade fällarna. Jag frågade vad det var och hon frågade: Mamma varför har du inte satt upp Magic på väggen? Måste erkänna att jag hade svårt att hitta något bra svar på det.

Det gick några år och Melissa började på förskolan. En dag när jag hämtade henne ropade fröken in mig. Så berättade hon att Melissa sagt att vi hade ett marsvin på väggen hemma och hon undrade om det var så. Jag började skratta och förklarade att vi hade ett vildsvin på väggen Melissa hade sagt fel. Men jaf vet inte om hennes fröken tyckte det var så mycket bättre.

Melissa har alltid kallat mig Nette, mamma är det bara om hon är ledsen eller det är något speciellt, däremot har hon alltid sagt pappa. 

När hon gick i ettan och vi hade vårat första utvecklingssamtal bad hennes fröken mig att stanna efter samtalet . Melissa gick ut och hennes lärare satt där och tyckte det var lite pinsamt. Till slut kom hon fram till vad hon ville fråga mig. Det visade sig att alla lärarna undrade om jag var hennes styvmamma eftersom hon alltid sa Nette om mig och till mig.

Där ser man vad ord är viktiga för uppfattningen om saker.

Melissa är snart 14 och kallar mig fortfarande Nette 

Redigera inlägg

Hos mig finns det råttor, katter och hundar 2 av varje, jag har även en dotter och en sambo.

Nackdelen är att sambon inte är så förtjust i alla dessa djur. De har kommit till oss pga stor övertalningsförmåga av mig och dottern.

Denna jul skulle min sambo göra en bok till Melissa( dottern) och i den skrev han en berättelse som handlade om hur Lolinx som är kattungens namn var hungrig . Katten letade igenom kylskåpet men fann inget som passade men kom på att hon kunde tillaga råttorna. Katten lurade råttorna till ugnen, när de var i ugnen kom ung hunden och undrade vad hon gjorde. Våran unghund är en stor schäfer vid namn Jerome. För att göra historien bättre kom sambon på att han skulle fota allt . När Melissa och jag åkt för att julhandla skred sambon till verket.

Fram med råttorna in med dem i ugnen , sen dit med Lolinx , ugnsluckan öppen råttorna på luckan och katten stående med  framtassarna på luckan slickande sin mun girigt. Position 2 meter ifrån tagandes kort efter kort. Scen 2 ta dit hunden låt honom stå och nosa direkt på råttorna , ta korten.

Julafton och Melissa får sin bok sitter där och läser, plötsligt ser hon helt bestört ut men börjar sedan skratta. Jag frågar vad det är och hon visar mig bilderna, : pappa försökte visst bli av med djuren innan jul.

TANKE hur hade han förklarat att råttorna var uppätna.

Skrivet av Nette 27 januari 2009 klockan 16:03 Länk till detta inlägg Kommentera Anmäl inlägg

Pappa Och isbjörnarna.

Redigera inlägg

Min pappa har blivit gammal och älskar berätta historier från förr. Jag och min väninna hälsar på dem lite då o då och tar en fika. Varje gång berättar pappa samma historier så vi har väl hört dem hundratals gånger.  Men är man van att ha ett liv som innebär att man träffar många människor och helt plötsligt är de borta och man bara träffar frugan så lever man på minnena.

Han jobbade på cirkus när han var ung. På den tiden hade de fortfarande vilda djur på cirkusarna. De hade t,o,m isbjörnar.

En dag kom han gående mot djurstallarna och fick se 2 små pojkar vid isbjörnens bur. Han sprang fram emot dem och skrek åt pojken närmast buren att flytta på sig. Just när han skrek fick isbjörnen tag i pojkens arm. Pojken skrek hjärtskärande att de skulle hjälpa honom. Fler av cirkuspersonalen sprang fram, de försökte dra loss honom men det gick inte.Pappa fick tag i ett järnrör och slog isbjörnen med men det gick inte heller . Innan de kunde förhindra det hade isbjörnen slitit av armen på pojken. Än i dag 65 år senare drömmer pappa mardrömmar om det. Han kan inte se en isbjörn på tv utan att drömma den natten.

Han var tältmästare vilket innebar att han var ansvarig för rivning ,transport och uppsättning av tältet.  Det krävdes ju även en del styrka för det och de hade ofta armbrytning och andra styrkeprov för att imponera på varandra. En dag hade de en ny kille som skulle slå i tält pålarna, hur han än gjorde fick han inte ner dem.Till slut tröttnar pappa att titta på och säger åt killen: Nu ska du få se hur en riktig karl använder släggan. Han satsar och slår till , missar pålen men inte foten. Till saken hör att han hade ett fruktansvärt humör. Så ingen av karlarna tordes skratta men min mor kunde inte hålla sig. Så lilla mor stod där och skrattde så tårarna rann och alla män stod och log lite fånigt. Efter det fick han ju höra gliringar hur en riktig man gör saker.

Han har också haft 2 lejonungar. Lejondomptören kunde inte behålla ungarna i sin grupp så pappa tog över dem. Det gick bra och de var hur snälla som helst med pappa, men en dag kom hans syster in i manegen (buren ) där pappa var med lejonen. De gick genast till anfall mot henne så pappa fick gå emellan och lejondomptören fick hjälpa till att få ut henne därifrån . Efter det insåg min far att han inte kunde behålla dem så de såldes till någon annan cirkus.

Måste erkänna att jag alltid varit lite stolt över att min pappa haft lejonungar inte alla har haft det.

Även min mamma har ju sina historier från cirkusen. Exempelvis berättas ju inte historien om tältpålarna på riktigt samma vis av dem . 

Men min mamma brukade alltid gå till djurstallarna varje dag och ge hästarna och elefanten socker. Elefanten stod längst ner i stallet, så mamma började alltid vid hästarna. En dag hade hon gett hästarna men hade tagit för lite socker med sig så när hon kom till elefanten var det slut. Hon visade upp sin tomma sockerpåse till följd av att elefanten blir helt tokig. hon försöker slita sig loss och ge sig på mamma. Efter den dagen kunde inte min mamma gå in i stallarna för elefanten blev tokig. 15år efter att de slutat på cirkusen kom den till stan och de gick dit. Mamma går in i stallarna och där står det en elefant. Den tittar upp får syn på mamma och blir tokig. Djur skötaren rusar fram och har fullt sjå att lugna elefanten, mamma får gå därifrån så inte elefanten ser henne då lugnar den sig men kunde inte vara med i uppvisningen den kvällen. Djurskötaren frågar mamma om hon träffat elefanten tidigare och hon berättar historien då förstår han varför elefanten blivit galen vid åsynen av mamma.

Jag tror jag ska lyssna på deras historier med lite större förståelse i framtiden och glädjas åt vad de har upplevt.